jag skulle ljuga om jag sa att vi bara klickade från första sekund. för det är så långt ifrån sanningen man kan komma. jag hade aldrig planerat dig i mitt liv. allt jag visste var att där uppe på översta våningen på berghs, i en svart soffa en kall natt, kysste jag en av de vackraste människorna jag sett … och plötsligt så fanns du i mitt liv.

liten, lurvig med en förkärlek till att bita sönder underkläder.

faktum är att första gången du och jag var ensamma ihop så vägrade du äta ngt på halva dagen. och när tiden kom att lämna över dig till din mamma så valde du att göra slut på de få bajspåsar jag hade genom att spy 3 ggr på bussen in från värmdö (vilket i efterhand är ett briljant statement mot SL), och när vi rullade in på slussen fick din mage nog och du startade upp ett bajs-krig utav dess like.

kan du ens ana den förvirring, efter 15 år av katt, som uppstod i min hjärna när lilla lurviga du sprang omkring på perrongen, och tryckte ut små pölar av diarré överallt? och påsarna var ju redan slut så jag tog närmaste metro-upplaga och sprang efter dig, med bajs rinnandes ur pappersbitarna jag rivit av.

när vår tåg kom till slut så stod jag där framför dörren, 4 ihopskrynklade metro-sidor i handen, och 3 andra fläckar härligt glittrandes runt omkring oss på perrongen. väl där tog vi vårt första ordentliga beslut ihop - fuck it - stormade in i vagnen, och bad till gud att ingen skulle se det på säkerhetskameran och kräva hämnd.

vi klarade oss.

när jag trodde att det värsta var över, och vi stod utanför dörren på berghs och väntade på att din mamma skulle komma ner, så lägger du din sista överraskning. sekunden innan hon kommer ut ur dörren, sätter du dig ner och draaaaar din nerbajsade håriga rumpa över hela entren till berghs. 

hade jag varit en svagare människa hade jag nog fallit isär redan där.

men vi lyckades bygga ngt ändå du och jag eller hur? du bet mitt skägg ett par ggr och jag plockade bort snöbollarna som byggdes på din mage när du gick i djup snö. och när dina små trötta ben vägrade bära dig, så snoozade du till enkelt i min famn. du väntade tålmodigt på mig under våra promenader efter min knä-operation, och i gengäld spelade jag extra mycket fotboll med dig när våren till slut kom. 

och gudarna ska veta att jag bollade idéer till dig under skoltiden. våra promenader på morgonen innan skolan räddade mig mer än en gång. du var perfekt, bara lyssnade och lät mig tugga igenom mina tankar. för att inte tala om hur många ggr du räddade mig och cim genom att bara vara där för att rycka tag i en och kräva en promenad.

jag skulle kunna skriva 1000 sidor av hur “irriterande” det är att du uppfyllde alla klichéer om hur hundar älskar villkorslöst. att man blir en bättre människa genom att bara se och lära av dig. för man kan inte vara så … hur kan man liksom? hur kan man älska på det sättet och inte kräva ngt mer än enstaka godisbitar och ett skönt magkli då och då?

faktum är att jag har gått hela 8 månader och funderat i bakhuvudet över hur jag ska säga hejdå till dig. för vi visste ju att denna dag skulle komma. och när stunden väl är här, och dina saker packas in i bilen, så håller jag dig i min famn, och mellan dina slickar så ramlar bara ett få ord ut.

jag kommer sakna dig. tack för allt.

förlåt för att du hamnade i mitten av allt. förlåt om du ngngng kände dig förvirrad, både jag och cim har försökt göra det här så enkelt som möjligt. och jag har inga tvivel på att du kommer har det fantastiskt imorgon och alla dagar efter det också, för finns ingen som älskar dig mer än henne.

förlåt mig bara för att jag inte kommer vara där längre.

men tack för att det bästa minnet du gav mig igår när jag kom hem, slutkörd efter 3 dagar av bara arbete och knappt ngn sömn. att när jag kl 9 kryper ner i sängen, nästintill utan ngn som helst krafter, så lägger du dig bredvid. och när jag vaknar ligger du på exakt samma ställe, ögonen vakandes över mig.

…

tack.

tack för allt.

jag kommer sakna dig.