jag är en lugn människa.

det finns inte mycket som gör mig arg. och det krävs en hel del för att få mig att skrika och ryta ifrån. oftast så tycker jag att om ger man folk en extra sekund så inser de själva vad sjutton de håller på med.

vissa ser detta som att jag inte är passionerad. som att jag inte bryr mig. som att jag inte är intresserad av det som händer. det kunde inte vara mer fel. det är bara det att oftast vill jag hellre se vart “det som händer” leder.

men det finns vissa saker som verkligen skär i mig.

saker som antaganden, och när ngn stryker skit över andra för att de själva har en dålig dag (eller ngt).

skär verkligen ngt så innerligt i mig.

ngn gng i våras så satt jag på tumblr och bläddrade igenom, och ett citat ramlade upp framför mig - assumptions are the death of any relationship. jag vet inte, kanske slog det hårdare pga situationen jag befann mig i just då, men det satte sig verkligen djupt i mig. det här med att anta saker om sin partner. “hon borde veta, hon tänker säkert såhär, hon vill förmodligen”. antaganden finns förstås i början, men de är oftast oskyldiga. ni upptäcker varandra, det är tillåtet, om man är öppen till att saker och ting inte är som man alltid antar. sen sätter man sig i ett förhållande, lite längre, lite djupare, och det är då de kommer igen. när man börjar tro att man känner varandra tillräckligt väl.

det andra som verkligen skär i mig är när andra får lida för att ngn har en dålig dag/attityd. speciellt när personen i fråga arg/ledsen är ngt annat och istället skruvar sönder logiken så att du blir måltavla. och jag vet att jag själv har gjort detta, men det är ngt jag verkligen har jobbat med.

när jag började i praktiken, och det var som mest hektiskt i projektet så hade jag en kväll då jag surnade till. alla mina förslag sköts ner, jag fick göra om min del om och om igen, och oftast utan ngn ordentlig förklaring än att just det inte direkt funkade. jag drog upp min hoodie och min attityd surnade till. inte på sättet att jag var tyken mot folk men min kroppspråk och allt sa tillräckligt.

min vän M tog mig då direkt vid sidan, och satte ner mig i soffan. han tittade mig lugnt i ögonen och sa rätt ut - jag förstår att det är jobbigt, men skit som detta sprids, och snart kommer alla i rummet vara på samma nivå. 

lägg av.

och jag satt där och skämdes. för som student har man nästan alltid rätt till dem där stunderna. du sitter i ditt lilla rum, bygger världar. sällan är det ngn sitter där med dig 10 timmar bredvid varje dag och tar ditt skit när du stöter på problem. du kan göra exakt som du vill. men som ngn som faktiskt jobbar i ett team, där du förlitar dig på andra, lika mycket som de förlitar sig på dig, det är en annan situation. mycket mer ömtåligt.

och nu i veckan så föll han själv ner där. det slutade med att vi satt bara, tittade varandra i ögonen och skrattade åt det. sekunden han klev över så visste han att han gjort fel. 

samma sak händer ofta i relationer. men till skillnad från våra arbetskamrater som kan ryta ifrån direkt så låter vi ibland. för vi är kära. för att vi älskar och förstår att det är jobbigt. så vi ger varandra lite utrymme. vi tror att vi låter dem får det ut ur sitt system. och ibland så inser vi inte att det faktiskt till slut blir ett system. att till slut blir vi, vi som älskar mest, dem som får ta största delen av skiten.

just nu är jag lycklig. jag arbetar måhända gratis för min byrå 10 timmar om dagen veckan runt, sover tok för lite och mitt bank-konto och kylskåp gapar tomt. men jag är lycklig. jag går omkring och fucking ler för mig själv liksom. det måste bero på ngt. och jag får ha med världens bästa håriga kompis till jobbet och leka med honom under arbetstid. imorgon landar syster min och hennes man på flygplatsen och vi ska se om det blir ngn sorts jul här i san francisco. vi ska absolut till alcatraz vet jag. och känner jag dem rätt blir det väl en del shopping också.

så just nu, om kommer du och smetar din skit över min vardag, pga din egen dåliga attityd eller annat … då kommer jag ryta till. har du problem, så kommer jag finnas där, lyssna, låta dig prata ut och vara där för dig. men sekunden du trycker ner mig för att du vill ha ngn annan där nere med dig, så kommer jag bita och gå.

jag är den första att erkänna att jag gjort så själv. och jag har haft vänner som gjort så. flickvänner likaså. oftast har jag har snällt tagit skiten, för jag trodde de skulle göra samma sak för mig när det behövdes. och så har inte alltid fallet varit.

men man lär sig eller hur.

om ngt så finns ju misstag just till av den anledningen. 

lycklig. som en motherf-cking delfin på uppåttjack.