utanför.
invandrare.
jag minns den dagen då ordet invandrare ändrades för mig. jag minns det för själva stunden publicerades i borås tidning en himla massa år sedan.
det var inte så att jag inte visste vad invandrare betydde innan. jag visste varför vi hade flytt, och varför vi var där vi var. men de skillnader jag såg mellan min egen familj och andra familjer såg jag endast som naturliga skillnader som existerade av … naturliga skäl.
det är klart att ingen familj är likadan. så därför var min familj annorlunda också från andra.
men så jag sattes ner i det rummet, och reportern började ställa sina frågor. det hela var menat som ett oskyldigt reportage, ett gulligt porträtt av ett barns syn på sitt nya hemland. frågorna handlade om vad jag tyckte om svensk mat, om jag hade några favoriter osv. de handlade om hur en 7-åring upplevde alla dessa nya svenska traditioner och ceremonier.
gulligt och naivt.
och jag svarade snällt på alla frågor, utnämnde köttbullar och pannkakor som två favoriter som inte fanns i iran (vilket jag senare fick veta var fel), och berättade om min familjs traditioner kring jul.
men någonstans under allt så kröp det till i mitt skinn, och kanske förstod jag inte till fullo varför just då. kanske var det just vinklingen på artikeln, men det tog i hur reportern alltid gjorde en tydlig skillnad mellan “vi” och “er”. en distinktion jag aldrig riktigt varit medveten om innan.
såhär gör “vi”, vad gör “ni”?
snabbspola fram 20 år senare och jag sitter fortfarande med den här känslan. att det finns ett “vi” och det finns ett “ni”, och hur ofta jag än försöker bli en del av vi, så trycks jag ut av ett samhälle som systematiskt och kontinuerligt lägger mer vikt vid min bakgrund än mitt nuvarande position.
trots att jag levt och växt upp här större delen av mitt liv. trots jag jobbat, betalat skatt och bidragit till min del av samhället. trots att jag lärt mig prata flytande svenska utan brytning (ge mig ett par öl dock så …), och skriver tillräckligt bra för att få jobb med att hantera dessa svenska ord för andras räkning. trots att jag aldrig varit våldsam, skadat ngn eller varit en börda.
mina föräldrar har varit väldigt duktiga med att se till att jag integrerades i samhället. att jag insåg att sverige nu var mitt hem. de tog aldrig bort vart jag kom från, men de gjorde klart vart jag stod nu.
sen ser jag en debatt.
en debatt där människor som aldrig suttit i min sits säger till mig att det inte är så farligt. och att jag överreagerar när vakten stirrar en extra gång på mitt leg innan han släpper in mig. att när jag i gymnasiet fick fler svar på mina jobbansökan under namnet fredrik istället för farid, trots i stort sett identiska ansökningar, så var det bara en person och inte alla som dömde. trots att det har hänt gång på gång på gång.
“det är bara en person!”. ok.
men det är ett samhälle som tillåtit allt detta ske. och som fortsätter se med blinda ögon när människor med faktisk kompetens slussas ut till jobb som pizzabagare. som lät ett förslag som reva faktiskt gå igenom, där människor som inte uppfyller en förlegad norm av vad som är svenskt utpekas som skyldiga genom att bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.
“men tänk på vilka chanser sverige har gett dig, var tacksam!”. jo tack. jag är tacksam. jag är tacksam för gratis utbildning, sjukvård, möjligheter mina föräldrar visste att jag aldrig skulle kunnat få om vi stannat kvar.
men varför tar du inte och tänker på vilka chanser sverige faktiskt hade kunnat ge mig, och alla andra, utan denna mentalitet. om det vi som stolt proklamerar mot omvärlden, hade varit ett faktiskt gemensamt “vi”, från den stunden jag steg in som svensk medborgare. vi firar enstaka fall av framgång istället för att undra varför inte alla andra sitter i samma sits.
jag är idag 30 år gammal, och jag kommer bli 31 i år. av dessa år levde jag 7 år i iran, och 3 år i USA. det betyder att jag har spenderat 20 år av mitt liv här i sverige. och hur många fantastiska vänner jag än haft, hur många möjligheter jag än givits, hur hårt jag än jobbat för att kunna stå upp för mig själv som värdig allt detta, så har ett faktum stått fast under alla dessa år.
jag har aldrig varit en del av ert “vi”.
och det har byggts upp ett helt system som konstant påminner mig om detta. som accepteras. som säger att jag överdriver när jag försöker ge en bild av hur världen ser ut från mina ögon. för det gör kanske för ont att titta och se sina egna brister på det sättet. trots att samma system har gjort mig mer än medveten om vilka potentiella brister jag själv har.
för min del var humor en väg ut. humor och böcker. och det gjorde mig vass på två saker - bita till med ett leende på läpparna, och ramla runt med ord.
så här ligger det till, enkelt förklarat - sverige vägrar inse att de har satt mig i ett hem som aldrig riktigt låtit mig till fullo komma in. som kräver av mig allt de kräver av alla sina medborgare, men som samtidigt låter mig känna mig jagad, stämplad och mindre värd.
jag är stolt att kalla mig svensk. sverige har varit mitt hem större delen av mitt liv. jag växte upp här, med vänner, ritblock och sena nätter med jules verne i händerna. jag fick min första kyss här, vann över min dans-ångest och fick utskällning av min officer i lumpen när vi istället åt blåbär ute i skogen under övning (civil plikt). mina föräldrar har stolt lärt sig språket, jobbat upp sig, köpt hus och har blivit människor folk tittar upp till som inspiration - svenskar och invandrare.
men trots allt detta, så kommer jag och många andra alltid att förbli invandrare för er. och det sorgliga är att ingen annan har byggt upp mitt “ni”-mentalitet mer än er själva. och allt jag vill vara var en del av ert “vi”.
det är sanningen ni vägrar se. och tills ni vägrar se det som det är, så kommer ni stå där förvirrade över vad ni gjort fel.
varenda gång.
om och om igen.
tills något faktiskt händer.
