ett skadligt leverne

och det slår mig lite lätt märkligt, att ett av de första ansiktena jag stöter på när jag stiger in i mitt hem är ditt. ditt ansikte uppe på väggen, prydlig i den vita ramen, nästan i mitten av ett virrvarr av andra ansikten. men ditt står ut för mig.

du ler på bilden. nej, skrattar. öppet och utan ngra som helst hinder. jag tror det är från festen hos otto ngn sommar. vi spelar guitar hero, blev lite väl runda under fötterna och din hy var sommarbränd och vacker. det var på den tiden då du fortfarande kunde skratta och le på det sättet mot mig, utan att jag skulle tvivla på ärligheten bakom. om det var så att du gjorde det för att bara orka igenom stunden.

jag vet inte om det har slagit mig vad som egentligen har hänt. min kropp har varit smått bortdomnat dem senaste dagarna. att landa och se alla saknad ansikten och niklas svensexa var som ytterligare lager bomull kring vardagen och ljuvliga anledningar till att skjuta upp allt ännu en liten stund. men det slog mig att det senaste dygnet, där jag faktiskt varit själv när andras arbeten kallar, har varit de första där jag faktiskt varit för mig själv på väldigt länge och min kropp har varit totalt stendöd. som om den på ngt sätt försöker ta igen otaliga sömnlösa kvällar, otaliga stressfyllda moment. ångest. rädsla. besvikelse. speedad stolthet. you name it.

saknar jag dig? låt oss bara säga att det ligger en hinna framför mina ögon medan jag skriver detta. hur jävligt det än varit mellan oss senaste tiden så vägrar jag låta just den stunden definiera vad vi kommer att vara i mitt huvud. jag vet inte, kanske gjorde det all sense i världen att det var just ditt ansikte som mötte mig när jag steg in i mitt för första gången på runt 8 månader. från ett hem till ett annat hem. sprucket, men likväl ett hem.

och det är fortfarande märkligt att vakna upp utan dig i sängen, sängen som plötsligt känns helt enorm. ingen som snor lite för mycket täcke eller lägger sina ben över mina, eller gräver ner ansiktet i mitt bröst. kanske är det därför det finns en viss kyla trots att jag ligger nergrävd under täcket. och jag har raderat och nollställt min mobil för att jag inte ens ska kunna skicka ett panik-samtal mitt i natten när alla tankar och frågor håller mig vaken.

frågor som den på centralen. den som jag tror du vet varför jag ställde. och tusen andra jag har svårt att rangordna betydelsen av. eller om de ens har en betydelse längre.

jag saknar dig. det är allt. och jag tillåter mig själv att sakna dig just nu för det är det minsta jag kan göra efter allt som hänt. för jag måste få ut lite ur mitt system innan jag gräver ner mig igen som jag alltid gör.

så jag försöker fortfarande landa. bit för bit. och jag väntar fortfarande på den stora väggen.

på onsdag börjar första dagen på praktiken. har redan fått 2 olika projekt att gräva upp lite mer info om och bistå med eventuell copy-insats. det är skrämmande och grymt roligt på en och samma gång. mest spännande dock. det är liksom nu man får pröva och se om allt man gjort och läst ger ngt resultat.

klockan är lite över 2 på morgonen och jag sitter i mitt och lucas hotellrummen, desperat efter att se klart mina tv-serier innan hulu försvinner när man väl landat i sverige. har packat om lite, tagit the tunga jeansen och lagt dem i handbagaget, stoppat ner nya shortsen som inhandlades idag. borde vara jämnt nu trots omflyttningarna.

new york har varit ljummet. inte inte riktigt varit så sugen på att röra mig särskilt mycket. lyckades dock fika med anton and träffa niclas ute i brooklyn, vilket var jävligt kul. killen har växt sen berghs-dagarna, det finns ett självförtroende i hans steg.

men annars så har det varit ganska lugna och bekväma promenader. det är fuktigt i luften och solen glassar på ordentligt. lucas dör oftast efter ett par kvarter så då brukar jag bara sätta mig och fixa lite dricka och chilla medan han pustar ut.

imorgon åker jag till newark för att sätta mig på planet till sverige. känns sjukt. sverige liksom. vad gör man där? san francisco och usa har känts som ett hem så länge nu. men det finns sjukt mycket att se fram emot nu. bröllop, vänner (både svenska och amerikaner på besök), familj … det kommer bli en bra sommar. om nu folket på internshipet skulle börja svara nu också så hade det varit kanon.

uj, nu slog det plötsligt till. borde nog sova. taxi-chaffisen som var bokad till imorgon försökte blåsa mig på typ 60 dollar extra för transport ut till newark. han skulle till och med börja tidigare för min skulle, stackarn. otur för honom att jag fick reda på det egentliga priset och nu inte kommer vara där när han väl dyker upp.

f-cker.

det här är nog det mest meningslösa inlägget jag ngnsin skrivit.

så godnatt.

jag bygger ett litet fort på den röda soffan.

på mitt lilla utrymme, 1 meter bred och ca 2 meter lång så bygger jag min vardag. när jag vaknar upp på morgonen så är den grova texturen inpräntad i min hud, och för en stund så låtsas jag att det är ngt fel på mig. som om jag vore patient i house och de kan inte förstå varför huden min är mönstrat på det sättet. men sakta men säkert så höjs skillnaderna igen i huden och jag blir normal.

på den röda soffan så ligger jag inlindad i våra soff-filtar som täcke. tillräckligt stora för att kunna värma under natten om man ligger ihopkrupen, men precis lite för små för att fötterna ska sticka ut om man ligger helt rak med kroppen. så ibland så vaknar man av att ett par isklumpar till fötter, för kaliforniska hus är minsann inte byggda för kyla. det ska ni veta.

på den röda soffan maler jag ner mina ord till uppgifter. jag skriver brev till vänner jag saknat, och jag hittar nya som jag av ngn anledning aldrig gav mig tiden att se inann. jag stirrar mig sönder på andra människors kärlekbrev. lyckliga och sorgliga. och i mitt huvud så rullar deras ord vidare när natten väl knackar på.

på den röda soffan så sitter jag upp och bygger upp det jag lät rivas. och jag finner det lustigt att jag skriver “lät”, som om jag aldrig stod upp och kämpade för det. som om jag aldrig stod där och slog emot väggen vi satte upp, frågandes varför. som om jag aldrig förstod eller tog mig tiden att förstå. lustig hur man kan lura sig själv ibland.

på den röda soffan så hittar jag sakta tillbaka till vad jag vill ha och vad jag förväntar mig. och för första gången på länge så får jag distansen att kunna se oss ur andra ögon än mina egna. där slipper jag alkohol-indränkta frågor och löften. där slipper jag förvirring över vilken mark jag står på.

just där på den röda soffan, så bygger jag upp mina murar. dem som jag så gladeligen såg dig riva ner innan. bit för bit bygger jag upp dem. lite starkare, lite smartare. och de byggs inte upp igen för att avvärja längre, de byggs inte upp för att hålla folk ute. de byggs upp igen för att stödja varelsen som befinner sig längst in.

bara så att han har ngt att luta sig mot för stunden.

så trött.

och när hjärtat frågar

varför beter du dig på det här viset?

så svarar jag

för att du tog mig dit

vilken lustig fråga det egentligen är

som om vintern någonsin

skulle fråga isen

varför den är så hård och kall?