ett skadligt leverne

så var man ett år visare. 

ett år av mer erfarenhet att skratta år, nostalgisk se tillbaka på, och lära sig av. och jag hittar ett och annat vitt hårstrå (eller uberblont) här och där i skägget. huvudet kan vi nog lika gärna lägga ner. med den här familjens hårgenetik så är det bara att vara tacksam över att man har klarat sig till nästan 30.

det jobbiga med att hoppa över bloggandet ibland är att när man väl sätter sig ner och försöker skriva, så är man plötsligt så full av tankar och ord att man inte riktigt vet vart man ska starta. så jag ska försöka skapa lite logik i det hela, och starta där det tog slut sist.

projektet på praktiken har nu nått sitt ände. alla sena kvällar, pillandes på små detaljer som passerar förbi i ngra millisekunder är nu över. jag ska posta videon snart, just nu har den ca 50k views. gött mos! chefen tog på måndagen efter tillfället i akt och skickade ut ett mass mail till alla anställda med ett stort tacktal för att vi hade jobbat så fint. mitt namn dök upp två ggr:

farid is the best intern ever samt the kids landed an account. 

och nog för att det är lustigt att bli kallad kid när man närmar sig 30, men det gav mig en extra anledning till att le när vi alla senare möttes upp vid baren, och företaget betalade vår nota. needless to say, det var en ordentlig fylla.

såpass ordentlig fylla att jag nästa morgon vaknade och fann en platspåse bredvid sängen. i plastpåsen fanns en mixer och proteinpulver för ca 40 dollar. ni som är lite psykologi-intresserade kan ju suga på den … till och med mitt undermedvetna fulla jag försöker hålla mig i form just nu.

jag kan dock bekräfta att mixern fungerar fantastisk, och proteinpulvret är riktigt chokladig och fin. alla mina magic bullet drömmar från barndomen har blivit sanna!

just nu har jag inget direkt projekt på byrån förrän vi har räknat ut hur vi ska hantera det här nya kontot, men de är tillräckligt snälla och låter mig sitta där under dagarna och jobba med min final portfolio. vilket behövs för den ska in snart om 2 veckor och jag har sjukt mycket arbete framför mig. att kunna ha folk som kan branschen och ger en feedback till hands såpass nära… well, låt oss bara säga att det kommer underlätta arbetet.

hoppas jag. ibland kommer de och rycker i mig lite med att göra småpill här och där. i fredags satt jag och jobba med typografi hela dagen lång. och det är lite det här som är så intressant och som jag älskar - det är så fruktansvärt mycket arbete bakom varje detalj. varje liten sekund av en film granskas. saker som passerar förbi i ngn millisekund. 

det är lite som historien om steve jobs pappa, hur han när de målade staket, alltid sa till sin son att jobba lika mycket med baksidan som framsidan. att trots att majoriteten av människor bara kommer se framsidan, så ska han kunna se sitt verk, och veta exakt hur mycket arbete som krävdes och känna stolthet i det. stolthet i att veta att det inte bara är vackert på utsidan, utan att det finns ett gediget hantverk bakom också.

det är ngt vackert över att kunna känna sådan stolthet över sitt arbete eller hur?

mycket jobb är det iaf som behöver fixas. ibland så stirrar jag bara på skärmen och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. det är då jag bitchslappar mig själv och startar om igen. problemet med det här är att skolan vill att ens portfolio ska se på ett visst sätt, och själv så vill jag inte alls att min portfolio ska se ut på det sättet … vilket betyder att jag med all förmodan kommer göra 2 olika versioner. en för dem och en för mig själv.

men men … så länge jag klarar av det så … ens portfolio är ju ett arbete som egentligen aldrig kommer ta slut. nya idéer ska in. om du som människa utvecklas, så borde din portfolio också reflektera det.

ska ta och berätta om födelsedagshelgen och halloween också, men nu ikväll ska vi gå och se paranormal activity 3. kanske hinner jag med att se senaste walking dead avsnittet innan också.

sweet.

ibland glömmer man bara att man har en blogg.

hepp.

vad är nytt? inte speciellt.

vår team vann ett konto idag. 

låt mig repetera. 

ett riktigt konto. med riktiga kunder. riktig pitch. och riktiga konkurrenter.

vi vann.

chefen tog in mig på kontoret med allvarlig min, vände sig om leendes, grattade och gav mig en flaska fint vin.

ja.

så kan det ju gå ibland.

får ta och skriva mer lite senare. vet ju inte hur mycket man egentligen får prata om detta. nu måste vi bara sätta oss ner och titta igenom allt. går allt enligt planerna så jag har troligen precis förlängt mitt internship till slutet av januari då kampanjen ska vara klar.

jag har just nu alltså 100 % i pitch-vinnande. det är bra statistik.

stabilt liksom.

man borde ta och skriva det i cv:et kanske.

hon har haft över en månad att ta hand om det här. sitt egna liv, att vara ensam igen. på egen fot. med roomie iofs men fortfarande, ngt eget. jag har inte riktigt haft hela det privilegiet förrän nu … så när jag sätter mig ner för att packa upp lådorna från vår storage så packar jag upp ett helt liv som nu försvunnit.

bilder. lappar som undrar om man kan laga middag till en på kvällen. noteringar. ännu mer bilder. gamla kampanjer. små anteckningar i hörnen på pappren. lucas sönderbitna leksaker.

jag har inte sovit i sängen än. delvis för att det bara varit för mycket skit på, delvis för jag inte riktigt vet om jag vill sova där just nu och stirra på en tom sida. för jag vet att det är just den tanken som kommer slå mig sekunden jag kryper ner där.

det är inte för att jag är kvar i ngn kvasi-limbo av ett sprucket förhållande. det är inte för att jag inte tycker om mitt liv just nu. det är inte för ngt annat än att den sängen köptes för två, och nu ligger enbart en där.

och det känns.

gårdagen känns.

det är allt.

jag vill att ni säger hej till min nya adress.

farid safaie // 925 geary st. // san francisco, CA 94109

hejhej.

det är svårt att tycka illa om den här staden.

om det här livet.

inte för att jag försökt men ni måste förstå att det är få ställen jag varit i mitt liv, där allt varit så naturligt som här. få ställen så faktiskt känns hemma på riktigt. varje dag för med sig ngt nytt. trots att allt på ett sätt är i fullständigt kaos. att till och med dåliga dagar för med sig ngt som får en att ibland bara stanna upp, titta förvånat omkring sig och undra om allt det här verkligen händer.

som att vakna på morgonen på en röd soffa.

soffan du spenderade sista månaden av ditt förhållande på, som nu istället för att vara ett ställe att fly till när orken inte infinner sig, helt enkelt bara är enda stället i din nya lägenhet där du har plats att sträcka ut tillräckligt. din rygg värker lite, du mår illa, och till din fasa upptäcker du att tandkräm inte stod på listan av småsaker du inhandlade igår. avsaknaden av frukostmat gör promenaden till jobbet ngt av en balansgång mellan att försöka undvika tänka på mat och att tänka på mat. 

försök inte tänka på mat, försök inte tänka på mat, försök inte tänka på mat.

du möter upp med henne i trappuppgången, hennes röst lite raspig och hennes ögon trötta. det är trots allt tidig morgon. runt hennes fötter springer lucas omkring. och för en sekund så blir vardagen grå, dina tankar spinner iväg för att du vet att chansen finns att han ligger uppe i sängen just nu och väntar. att värmen i kramen du ger henne innan du går bara kommer finnas kvar under få trappsteg hon tar upp till lägenheten hon och försvinner in under täcket igen.

du tackar ditt liv för den så kallade perfekta start på dagen.

precis vad du behövde.

men sen ramlar du in på kontoret och inser vad du gör med ditt liv. att ditt jobb just nu är att sitta och stirra genom ngra av de mest fantastisk animationer som du sett och sen på ngt sätt inspireras till att göra bättre. och du drar handen genom ditt hår, sätter ner mössan lågt, spinner upp youth lagoon på spotify och börjar bygga. och du älskar varje sekund av det. varje liten detalj, hur tråkigt det än kan vara ibland finner en plats i dig. varje sekund, hur mycket du än inte håller med din chef om tillvägagångssättet, stannar kvar hos dig. du hittar en rytm, du hittar en ton. skisserna du fyllt dina böcker med sen du var ett barn har till slut hittat ett hem.

ett hem som vill att de ska bli ngt mer än bara skisser och tankar.

precis innan lunch smyger ägaren av byrån in i ditt kontor, tittar lite snett omkring sig för att se om ngra andra kollegor är i närheten och smyger ner ett kuvert under din arm. vet att dina timmar här inte går ouppskattade säger hon och ler med hela ansiktet. du stirrar lite paff ner i kuvertet, upp mot henne igen och får ut ett tack innan hon lika snabbt som hon kom in, försvinner ut. och du stirrar ner i kuvertet ännu en gång, reser dig sen upp, går rätt in i hennes kontor och ger henne en lång kram.

sen skrattar du i tystnad upp i ansiktet på alla som för en enda sekund fått dig att tveka på hur många fantastiska människor det finns. som ngngng fått dig att tro att din naivitet, din tilltro i andra har varit en svaghet.

du dricker kaffe för du ännu en gång la dig för sent. en av dina kollegor drar ihop alla till konferensrummet och visar ett projekt han byggde till dj shadows live konserter, som helt spränger sönder ditt huvud. ett 3 meter brett klot, som det senare projiceras bilder på och som in sin tur interagerar med bakgrunden. det finns hundratals videos uppe på youtube på det, som den här. gud, titta på andra hälften, delen med ögonen, det är så fantastiskt att se musiken och det visuella ihop. allt detta byggde han och hans partner upp i deras studio. de räknade ut allt det tekniska, tog hjälp av vänner som sysslade med animation och dylikt. sen skapade de ngt så fantastiskt som detta.

och den här killen sitter just nu och animerar MINA små gubbar …

vad som händer sen är ca 10 timmar av diskussioner, koncept och murbräckor för att riva ner dessa koncept. du ramlar, du slår dig, slickar dina sår rena och försöker igen. du är ivrig för du vill mer, du vill ha guldet direkt. men du får lugna ner dig själv och inse att när man är längst ner på näringskedjan så har man inte alltid en röst som håller ända upp till toppen. 

men allt noteras i ditt huvud. 

nästa gång.

när du väl går ut från kontoret möter en sval sommarkväll dig utanför dörrarna. t-shirt och shorts hade räckt gott och väl. du är trött, men leendes. en liten måltid inhandlas på vägen och sekunden du stiger in genom dörren får du ett mysigt sms som frågar om lördagen är tillgänglig för mat, dryck och titta på lite dans. 

som sagt, det är svårt att tycka illa om den här staden.

om det här livet.

trots kaoset.

jag borde veta bättre egentligen.

vet inte riktigt varför jag ens går den vägen

eller varför jag ens är förvånad

men saker faller isär

jag ramlade in i kontoret kl 9 i morse. nu har klockan precis passerat 23. och gårdagen var ungefär likadan. en timme kortare kanske.

men det känns förvånantsvärt ok. ganska så fantastiskt ibland. det är kul. tröttsamt just nu, men damn … kul. det är nu jag önskar jag hade studerat mer anatomi när jag skissade som liten. men det är lite sådant man får lära sig i efterhand allt eftersom … hur en animerad kropp rör sig, hur man platsar in rörelser … allt jag designar ska vara gjort till att animeras. stilistiskt väldigt enkelt, but still.

det här är mitt jobb.

heh.

från SAP på ericsson borås till detta. 

bisarrt.

nu ska jag ta den timslånga promenaden hem, försöka sova ngra timmar och komma tillbaka imorgon för min första pitch till en riktig klient.  jag och cd:n. anna kommer förhoppningsvis också om hon får till allt sitt jobb i tid.

när jag frågade en av mina favorit lärare, vars lektioner numera nästan är som terapi för mig, om fick ledigt från hans klass för att kunna vara med, så fick jag två rader till svar:

“work trumps school. keep your mind open.”

terapi som sagt.

hade långt inlägg, internet kraschar … farid stirrar blint på tom sida …

ger upp och försöker igen en annan dag.

och alla antar att man är skör. att man är så nära bristningsgränsen att de måste tassa på små små tår kring en. alla antar att de måste vaddera orden i ens vardag. att när de pressar mot ens vägg låter de enbart fingrarna sakta vandra över nästintill ingenting.

men gissa deras förvåning när de inser att väggen är gjord av sten.

gissa att de känner sig dumma då.