ett skadligt leverne

visiting stockholm last weekend was such a good idea. not only was it nice to get out of the house, but the weather was crazy good and made me immediately regret wearing too much clothes while sweating my ass off in the sun. in my defense, it was a chilly morning when i took the train up …

the berghs exhibition was a solid effort, and it felt good walking those halls again. although the bachelor class only does one semester there, i have quite a few fond memories of that place. plus i got to see some of my old classmates and friends!

… and a fricking adorable husky puppy.

but there was one thing slightly clouding my mind as i was walking through the exhibition, and maybe i just happened to not see the right people at the right time, but there seems to be a serious lack of people with foreign backgrounds other than swedish in this field.

now, i know this issue is being frequently discussed in the business, dan wieden for example has done several talks about the importance of bringing in different perspectives. but from what i know, not much has been done apart from the talks (please correct me if i’m wrong). this is of course something that we all really should take into consideration, with more and more people moving across borders and people in general becoming more international. the traditional image of what a “native” should look like is slowly being rebuilt.

most immigrants you see in ads today are playing off very classical (and often somewhat dated) stereotypes. and while playing off stereotypes is pretty much the bread and butter of advertising, it’s 2013 and we have yet to see a immigrant family with varied characters such as the telia family, or the ica-series. people just being people. yes, with quirky characteristics, but still people. i’m pretty certain i could count the variation we currently have on one of my hands.

and trust me when i say, there is PLENTY of gold to be had in the friction between how swedes view themselves and their world, and how people from the outside view it. 

the average creative at the exhibit was a caucasian, young swedish male (the whole “what is actually swedish” is of course another thing we could debate, but for now i think you guys get the picture). and while there’s nothing wrong with that and they pulled off some sweet ideas, maybe it’s time to start looking into why ethnical minorities are not as eager to join the creative ranks. is it lack of knowledge on what the work entails? is it a financial issue? or is it something deeper that makes them feel like they don’t belong there? 

i have no idea to be honest, and that’s maybe why i’m writing this. plus, like i said, for all i know, maybe i was just passing by at a unfortunate period of time in that aspect …

but here’s an idea … why not do next year’s exhibition about this - how to get minorities interested in the creative business? the exhibition is a huge stage with all the spotlight that the event gets, and since it’s a global issue there is potential for some serious reach out the world. and perhaps, just maybe, it could be the start of some new ideas out there.

berghs, as one of the most well known brand for creativity in sweden, has always been good with pushing discussions further, starting off new ideas, and exploring new ways of communicating. so perhaps it’s time for them to dig into the subject, and listen to their own words this year:

“don’t just do, follow through”

new daft punk, new national, new vampire weekend.

my itunes is having a hard time deciding … 

Once I get some time after my current work is done, I want to do a Grim Fandago tribute, BUT draw it in the style of Mike Mignola.

In my head that could be pretty damn rad. Need to start sketching up some ideas.

invandrare.

jag minns den dagen då ordet invandrare ändrades för mig. jag minns det för själva stunden publicerades i borås tidning en himla massa år sedan.

det var inte så att jag inte visste vad invandrare betydde innan. jag visste varför vi hade flytt, och varför vi var där vi var. men de skillnader jag såg mellan min egen familj och andra familjer såg jag endast som naturliga skillnader som existerade av … naturliga skäl.

det är klart att ingen familj är likadan. så därför var min familj annorlunda också från andra.

men så jag sattes ner i det rummet, och reportern började ställa sina frågor. det hela var menat som ett oskyldigt reportage, ett gulligt porträtt av ett barns syn på sitt nya hemland. frågorna handlade om vad jag tyckte om svensk mat, om jag hade några favoriter osv. de handlade om hur en 7-åring upplevde alla dessa nya svenska traditioner och ceremonier. 

gulligt och naivt.

och jag svarade snällt på alla frågor, utnämnde köttbullar och pannkakor som två favoriter som inte fanns i iran (vilket jag senare fick veta var fel), och berättade om min familjs traditioner kring jul.

men någonstans under allt så kröp det till i mitt skinn, och kanske förstod jag inte till fullo varför just då. kanske var det just vinklingen på artikeln, men det tog i hur reportern alltid gjorde en tydlig skillnad mellan “vi” och “er”. en distinktion jag aldrig riktigt varit medveten om innan.

såhär gör “vi”, vad gör “ni”?

snabbspola fram 20 år senare och jag sitter fortfarande med den här känslan. att det finns ett “vi” och det finns ett “ni”, och hur ofta jag än försöker bli en del av vi, så trycks jag ut av ett samhälle som systematiskt och kontinuerligt lägger mer vikt vid min bakgrund än mitt nuvarande position.

trots att jag levt och växt upp här större delen av mitt liv. trots jag jobbat, betalat skatt och bidragit till min del av samhället. trots att jag lärt mig prata flytande svenska utan brytning (ge mig ett par öl dock så …), och skriver tillräckligt bra för att få jobb med att hantera dessa svenska ord för andras räkning. trots att jag aldrig varit våldsam, skadat ngn eller varit en börda. 

mina föräldrar har varit väldigt duktiga med att se till att jag integrerades i samhället. att jag insåg att sverige nu var mitt hem. de tog aldrig bort vart jag kom från, men de gjorde klart vart jag stod nu.

sen ser jag en debatt.

en debatt där människor som aldrig suttit i min sits säger till mig att det inte är så farligt. och att jag överreagerar när vakten stirrar en extra gång på mitt leg innan han släpper in mig. att när jag i gymnasiet fick fler svar på mina jobbansökan under namnet fredrik istället för farid, trots i stort sett identiska ansökningar, så var det bara en person och inte alla som dömde. trots att det har hänt gång på gång på gång.

“det är bara en person!”. ok.

men det är ett samhälle som tillåtit allt detta ske. och som fortsätter se med blinda ögon när människor med faktisk kompetens slussas ut till jobb som pizzabagare. som lät ett förslag som reva faktiskt gå igenom, där människor som inte uppfyller en förlegad norm av vad som är svenskt utpekas som skyldiga genom att bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

“men tänk på vilka chanser sverige har gett dig, var tacksam!”. jo tack. jag är tacksam. jag är tacksam för gratis utbildning, sjukvård, möjligheter mina föräldrar visste att jag aldrig skulle kunnat få om vi stannat kvar. 

men varför tar du inte och tänker på vilka chanser sverige faktiskt hade kunnat ge mig, och alla andra, utan denna mentalitet. om det vi som stolt proklamerar mot omvärlden, hade varit ett faktiskt gemensamt “vi”, från den stunden jag steg in som svensk medborgare. vi firar enstaka fall av framgång istället för att undra varför inte alla andra sitter i samma sits.

jag är idag 30 år gammal, och jag kommer bli 31 i år. av dessa år levde jag 7 år i iran, och 3 år i USA. det betyder att jag har spenderat 20 år av mitt liv här i sverige. och hur många fantastiska vänner jag än haft, hur många möjligheter jag än givits, hur hårt jag än jobbat för att kunna stå upp för mig själv som värdig allt detta, så har ett faktum stått fast under alla dessa år.

jag har aldrig varit en del av ert “vi”. 

och det har byggts upp ett helt system som konstant påminner mig om detta. som accepteras. som säger att jag överdriver när jag försöker ge en bild av hur världen ser ut från mina ögon. för det gör kanske för ont att titta och se sina egna brister på det sättet. trots att samma system har gjort mig mer än medveten om vilka potentiella brister jag själv har.

för min del var humor en väg ut. humor och böcker. och det gjorde mig vass på två saker - bita till med ett leende på läpparna, och ramla runt med ord.

så här ligger det till, enkelt förklarat - sverige vägrar inse att de har satt mig i ett hem som aldrig riktigt låtit mig till fullo komma in. som kräver av mig allt de kräver av alla sina medborgare, men som samtidigt låter mig känna mig jagad, stämplad och mindre värd.

jag är stolt att kalla mig svensk. sverige har varit mitt hem större delen av mitt liv. jag växte upp här, med vänner, ritblock och sena nätter med jules verne i händerna. jag fick min första kyss här, vann över min dans-ångest och fick utskällning av min officer i lumpen när vi istället åt blåbär ute i skogen under övning (civil plikt). mina föräldrar har stolt lärt sig språket, jobbat upp sig, köpt hus och har blivit människor folk tittar upp till som inspiration - svenskar och invandrare.

men trots allt detta, så kommer jag och många andra alltid att förbli invandrare för er. och det sorgliga är att ingen annan har byggt upp mitt “ni”-mentalitet mer än er själva. och allt jag vill vara var en del av ert “vi”.

det är sanningen ni vägrar se. och tills ni vägrar se det som det är, så kommer ni stå där förvirrade över vad ni gjort fel.

varenda gång.

om och om igen.

tills något faktiskt händer.

it’s weird … with this whole daft punk hype that goes around right now, it made me really realize how much i’ve missed the whole “big album experience”. 

i missed the secret leaks, discussions about the potential artwork that would be on the cover, the collaborators behind the music, how you waited for it on launch day together with other fans … all those little pieces of magic that just added to the mystery of the album once it finally landed and you had it in your hand. 

i think a part of what makes me excited for the daft punk release is exactly that. it’s not just the music. somehow they’ve managed to bring that excitement back. “something” is about to get released and they managed to make it feel like it’s a big deal.

a huge deal.

they make it feel like it’s something worth waiting for.

that happens with very, very few artists today.

i’ve missed that feeling.

here’s the thing …

i suck at fitness … or “healthy body maintenance” in general.

don’t get me wrong, i’ve been lucky. all those years of competitive swimming years built a good foundation. i have never been fat or obese. i’ve had my slightly chubby moments, but in general i’ve been pretty … decent.

but i’ve been living off those efforts for almost 10 years now. i’m not kidding. swimming is amazing, it’s fun and it’s great all-round training for the long-haul. 

looking back at all the time i spent in that pool, i’m not even sure i want to imagine what shape i would have been in right now if i hadn’t been doing all that swimming.

i mean, it’s not like i’ve been completely still during these years. i’ve been in amateur soccer teams and all that. but the word amateur carries quite the weight there …

but now, on the edge of properly stepping into 30’s (because i’ve chosen to see my current age of 30 as the last delayed year of my 20’s for some reason) i can tell my body is not what it used to be. the most accurate description of my training regime lately can be compared to the scene in american history x where edward norton orders that dude to bite the sidewalk and then splits his head by stomping on it … i’ve properly fucked up.

and it’s weird because i love the feeling of actually working out. it clears my head, i feel good (if i remember stretching and all that) and i feel better about myself in general. but somewhere along the way, the act of getting to that point has become my worst enemy.

i postpone it constantly. like my mind feels like there are thousands of things it rather be doing than making the effort of getting to the workout. motivation is there, goals are definitely there. i have no problem waking up early and getting shit done. but … yeah, that starting effort is driving me nuts.

so today i sat my (ever so increasing) ass down and made a plan for myself. i feel like this is kind off a crossroad moment for me. as much as i hate to admit it, i’m at a place where my choices right now could have severe impact on my future well-being. i’ve already cut down on my soda intake, which i guess is a pretty good place to start.

i just need to take care of myself a little bit more. and find a way to feel good doing so. i’m not sure i feel as good as i can in this body right now. scratch that, i KNOW i don’t feel as good as i can in this body right now.

so … ok … i’m gonna give this a go. sara will land in gothenburg in 2 months. that’s plenty of time for a good start if i actually commit to this. i don’t expect miracles … just a bit better farid. and then a bit more … and then a bit more ..

god, i’m such a fucking tumblr-cliché. 

anyway.

where does one even start?