cim skrev det här för ett herrans massa tag sedan, i ett av omklädningsrummen i kill-avdelning på urban outfitters. vi hade en bra dag då. handlade lite kläder. kanske åt vi ank-rätten från thai-stället ngra meter upp från affären, den som smälter som smör i munnen. solen sken förmodligen, som den nästan alltid gör här.
det lustiga är att förrän idag så har jag inte setta denna. jag visste att hon skrivit ngt i rummet, för hon log klurigt och sa det när hon kom ut, men tills nu har det rummet alltid varit upptaget när jag varit på UO.
jag försökte att på ngt sammanfatta hur det kändes att stirra tillbaka ngt sådant … och veta slutet. där på väggen är orden naiva. hoppfulla. troende. här i verkligheten finns dem inte längre. den där biten som var så älskad, den är utriven, trasig och borta.
för en stund så funderade jag på att skriva ngt under. ge orden ett avslut även här. för en stund funderade jag på att dra min svarta tuschpenna över, så att det aldrig mer kommer finnas ngn som läser orden och tror att de har ett värde utanför träväggarna som ramar in rummet.
men … nej.
för hur ont det än gjorde, hur trasigt vi än slog det, väljer jag att tro att det fanns en mening med allt. för lika mycket som jag såg drag jag inte vill ha i min framtida relationer, så fanns det drag jag mer än gärna vill ha. ambition, intelligens, humor etc. skulle jag göra om allt? ja förmodligen. jag tänker inte snacka skit om henne. vad som har hänt har hänt. det finns ingen mening med att sitta kvar där.
jag älskade henne. och hon var min första ordentliga, långa relation.
så jag lät orden vara. jag prövade mina kläder, tänkte att det kanske är bäst att köpa kläder efter att lucas varit hos tandläkaren. och jag gick vidare.
som vi alla gör.
lär oss, och går vidare.
till ngt bättre förhoppningsvis.
